Ristoro di Lamole -Svårslaget

Solnedgång i Lamole
Solnedgång i Lamole
RSS
Följ via E-mail
Facebook
Instagram
Pinterest
Twitter
LINKEDIN
Bloglovin

FEM DAGAR I TOSCANA: I år är det tjugo år sedan jag första gången besökte Ristoro di Lamole. Det var mest en tillfällighet eftersom Lena och jag just hade kommit till Greve in Chianti tillsammans med goda vänner för att bo på agriturismo, nästan innan ordet var uppfunnet. Vi anlände en måndagseftermiddag i en Opel Astra som vi hade hyrt på flygplatsen i Bologna och som på grund av diverse missuppfattningar kostat 350 kr i motorvägsavgifter. Vår hyresvärd, herr Pronto, han svarade alltid med sitt namn i telefon 😉 , sade att de flesta restauranger var stängda på måndagar men att Ristoro di Lamole var öppen. Dock låg det någon mil från gården som vi bodde på. En mil är ju ingenting. Det kör man ju på tio minuter, trodde vi.

Det tog betydligt längre tid än tio minuter. Någon kilometer söder om Greve tar man av till vänster och sedan börjar en klättring på slingriga vägar där det är svårt att nå upp till halva den tillåtna hastigheten. Efter ett par kilometer kör man förbi Vignamaggio som är en vingård och numera även en agriturismo där det påstås att Mona Lisa (Monna Lisa Gherardini), som sedermera blev avporträtterad av Leonardo da Vinci, växte upp. När vi har kört ytterligare en dryg halvmil är vi äntligen framme i den lilla byn Lamole. Det är ingen större risk att inte hitta Ristoro di Lamole eftersom man från parkeringen framför kyrkan ser större delen av byn.

Ristoro di Lamole har en terrass med en vidunderlig utsikt över dalen där ån Fiume Greve rinner och över de gröna toscanska kullarna på andra sidan. Vid god sikt kan man se tornen i San Gimignano. När det börjar skymma och det är dags att ta på en tröja, kan man se lamporna på bilarna som sakta rör sig på vägen upp mot Panzano på andra sidan dalen.

En pigg tjugofemåring

Restaurangen drivs sedan 25 år tillbaka av Filippo och Paolo och har, efter ha varit bra för tjugo år sedan, bara blivit bättre och bättre med åren. För mig är det självklart med en middag eller en lunch, eller både och, på Ristoro di Lamole varje gång jag är i faggorna.

Middag på Ristoro di Lamole

Vi hade bokat bord till kl 19 och anlände på svensk manér i tid, eller ja i alla fall nästan i tid. Filippo hade precis som han lovade reserverat sitt bästa bord till oss på terrassen. Det fyllde på med flera gäster och det visade sig till slut att terrassen var fullbokad. En som vi trodde, vanlig sketen torsdag i slutet av april. Det visade sig att det inte var någon vanlig torsdag. Dagen innan hade det varit “Anniversario della liberazione d’Italia“, den italienska frihetsdagen, och många italienare hade passat på att ta några dagar extra ledigt.

Vi inledde middagen med ett glas torr prosecco, en liten aptitretare med lufttorkad skinka och pecorino-ost med tryffelhonung. Eftersom “antipasti”, italienska små förrätter, är våra favoriter bland de italienska rätterna så gick vi på den linjen. Kyparen fick fria händer att bestämma vad vi skulle äta. Vi gjorde upp att när vi kommer till “primi piatti”, pastarätterna, så ville vi gärna ha dessa i antipastistorlek också. Detta för att kunna prova flera godsaker. Vi hade inga ambitioner att efter pastan gå vidare med “secondi”, varmrätter, men sköt det beslutet framför oss, ifall ifall.

Första antipaston var en liten råbiff med riven pecorino. Därpå följde ett långbakat ägg på fänkålspuré med massor av sommartryffel hyvlad över. En pudding på rödlök och mera tryffel. Nu var det dags för den första “primin”; Gratinerad Paccheri ripieni med fläskköttsfyllning och ost från Langhe. Nästa tallrik bjöd på ricottagnocchi med bondbönor, pancetta och pecorino.

Som vi misstänkte så fanns det inte plats för någon varmrätt “Secondo piatti” utan vi hoppade direkt till “dolce”, desserterna. Efter moget övervägande fastnade vi för en sorts chokladfondant och en cheesecake med glass och kolasås. Gissa om vi var mätta och belåtna nu.

Ömsom vin och ömsom vatten

Vän av ordning undrar naturligtvis vad vi drack till alla dessa läckerheter. Ömsom vin och ömsom vatten lyder svaret. Vinerna vi valde kom från den lokala firman Lamole di Lamole och druvorna hade vuxit på sluttningarna alldeles nedanför oss. Vi provade både deras “Blue Label 2015” och “Gran Selezione Vigneto Di Campolungo 2013“. Båda vinerna var strålande till maten och hade förmodligen varit det även utan mat. Till desserterna bjöds vi på ett glas Dindarello Maculan 2015 från Veneto.

Ristoro di Lamole -Svårslaget

Det är min önskan att alla ni, som liksom jag älskar god mat och goda viner, i alla fall en gång får besöka Ristoro di Lamole. Njuta av deras mat, vin, personliga service och den fantastiska utsikten från borden på terrassen. Det är så vackert att en del gäster faller i gråt. Kanske är det så att det inte är bara renässanskonsten som kan framkalla Stendahls syndrom.

Jag vet inte vilka utmärkelser Ristoro di Lamole kan ha fått men i min bok har de tre stjärnor, tre glas och en jäkla massa knivar och gafflar.

 

 

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*