Smashed Pizza -pizzan från helvetet -

Igår kväll skulle jag prova en färdig pizzadeg som jag hade köpt på Hemköp. Ingen skugga över dem. Enligt instruktionen på förpackningen skulle det räcka att mjöla händerna och sedan dra ut degen till önskad storlek. Inget kavlande alltså och det var väl en jäkla tur eftersom inblandning av en kavel hade kunnat sluta i ond bråd död eller i bästa fall oreparabla märken i köksinredningen. Smashed Pizza -pizzan från helvetet.

Sagt och gjort

Glad i hågen hällde jag upp ett glas rött, direktimporterat, vin till hustrun och bifogade ett vid den tiden ärligt menat ”sitt du och sippa på det här så fixar jag pizzan”. Sagt och gjort. Jag satte på ugnen med pizzastenen i på 220 grader och mjölade händerna.

Inte så lätt som det lät

Att dra ut pizzadegen visade sig vara ett småkletigt värv. Degen fastnade i marmorskivan på bakbordet samt allt annat som den kom i kontakt med inklusive mina välmjölade händer. Jag bestämde mig för att använda min pizzaspade i trä som jag likt händerna mjölade för att undvika vidhäftning. Efter en, om inte oändlig, så i alla fall betydande tidsrymd lyckades jag ”dra ut degen” till en form som täckte pizzaspaden.

Dags för ”den roliga delen”

Enligt instruktionerna är ”den roliga delen” när man lägger på sås, ost och eventuellt andra ingredienser. Jag är benägen att hålla med eftersom det var det enda momentet som gick problemfritt.

Skjuts in i ugnen

Dags för bakning på pizzastenen i den, helt enligt instruktionerna, 220-gradiga ugnen. Det är nu det riktiga helvetet börjar. Pizzan ville inte släppa kontakten med pizzaspaden och jag försökte med blandade kreativa metoder få den att släppa sitt kletiga grepp. En lång stekspade i stål, en degskrapa och ett bakplåtspapper användes under mina förtvivlade och katastrofalt misslyckade försök att få loss deghelvetet från spaden.

Whats going upp…

Efter en stunds intern konselj kom jag överens med mig själv om att lägga pizzaspaden med den vidhäftade pizzan upp och ner på ett bakplåtspapper för att sedan vränga ut den på den 220-gradiga pizzastenen. Då och där verkade det vara en, om inte god så alla fall inte helt hopplös idé. Det skulle dock snart förändras och visa sig vara, inte ens avlägset släkt med någon god idé.

Vrängd pizza på het pizzasten

Jag lade hela härligheten upp och ner på bakplåtspappret och skar loss pizzan från pizzaspaden som om jag flådde ett nyss nedlagt byte. Sanningens minut närmade sig. Jag öppnade ugnen, drog ut pizzastenen så långt det gick och vrängde ner pizzan på den heta stenytan. Tyvärr landade bakre delen av pizzan innanför stenen och toppingen började glida ner på ugnsbottnen där den långsamt förkolnade med ett fräsande ljud. Nu var goda råd dyra. Med vad man brukar kalla en kobras snabbhet lyfte jag med stekspaden upp överhänget med påföljden att den inre delen av pizzan blev minst dubbel.

Gräddning av helvetespizzan

Fort som f-n stänger jag ugnsluckan och låter värmen göra sitt. -Puh! Under tiden som pizzan, eller kvarlevorna av den om du så vill, gräddades röjde jag i det av pizzabaket något kladdiga köket. Tyvärr hade jag inte hunnit hälla upp något av det direktimporterade röda vinet i mitt vinglas som jag för ändamålet ställt på köksbänken. Nu kändes det som om det nästan kvittade. Men bara nästan.