FEM DAGAR I TOSCANA: Två kilometer väster om Greve ligger medeltidsbyn Montefioralle. Om du startar din promenad på Piazza Matteotti så är det bara att gå via Roma norrut och vika in till vänster på via S. Francesco. Därifrån är det uppför hela vägen, men lägg an ett lugnt och stillsamt tempo så är det inga problem. Om jag klarade det med mina knän så klarar alla det. En fördel med att gå långsamt är att man hinner upptäcka många saker utmed vägen. Eftersom det är den sista veckan i april så är det massor av blommor och grönt. En trevlig sysselsättning är att stanna upp några minuter och se hur många växter man kan identifiera. Jag har hört att det finns appar för sån’t numera och jag överväger att skaffa en dylik. Montefioralle -väl värt en promenad
På vägen upp till Montefioralle passerar man en liten kyrkogård med en betagande utsikt. Om man någonsin kan kalla en kyrkogård inbjudande så är det den här. När man närmar sig byn, som egentligen är en försvarsanläggning, så möts man av ett trafikljus som reglerar trafiken på den smala vägen runt ringmuren. Här brukade det förr vara två röda lampor längst upp på trafikljuset men nu är det bara ett och ingen jag frågade visste varför.
Amerigo Vespucci föddes här
Montefioralle nämns första gången i skrift år 1085 när det ägdes av familjerna Ricasoli, Benci, Gherardini and Vespucci. Det sägs att Amerigo Vespucci, som upptäckte det amerikanska fastlandet, föddes här 1454.
Ristorante La Castellana
I Montefioralle bor det bara ett sextiotal själar men det finns ändå en trevlig restaurang. La Castellana ligger alldeles vid infarten till byn med restaurangen på ena sidan vägen och uteserveringen på den andra. Ett minst sagt spännande upplägg. Restaurangen ägdes på 1980-talet av familjen Bussotti som 1991 köpte Albergo del Chianti. Uteserveringen bjuder på ett fantastiskt toskanskt panorama.
Jag lyckades med konststycket att få ett bord på uteserveringen men det var nätt och jämt. Inte helt ovanligt började jag med ett par bruschetta. En med tomat och en med bönor. Sedan var det dags för en i all sin enkelhet fantastiskt god ricottatortelli med gorgonzola, valnötter och citron. (Tortelli di ricotta e limone con gorgonzola e noci). De hade lyckats att få till en så precis, perfekt balans mellan smakerna. Det var en av de bästa pastarätterna jag har ätit. Jag kommer säkerligen att försöka mig på att återskapa den på hemmaplan inom kort. Ett glas av husets rosato satt som en smäck till pastan.
What goes up…
När det efter en stund vila på maten är det dags att anträda återfärden. Eller snarare nedfärden, för det är ganska brant. Med samma hastighetsfilosofi som på uppvägen så går det, om inte som dans, så i alla fall bra. Väl nere i Greve igen har man definitivt gjort sig förtjänt av ett glas prosecco i trädgården.
Bli först med att kommentera